I mars var det fest med jobbet. Jag mådde inte hundra så jag drack just inget, och under kvällen fick jag bara mer och mer ont i magen. Gick hem rätt tidigt och lade mig för att försöke sova, men klockan tre hade jag så sjukt ont i min mage så jag ringde sjukvårdsrådgivningen.

Tipset jag fick av em första gången jag ringde var att ta en alvedon och försöka sova. Det hjälpte inte och jag fick bara mer och mer ont. Tillslut stog jag inte ut längre utan ringde min mor så hon fick skjutsa in mig till akuten.

Inne vid sjukhuset fick jag morfin, uuunderbart morfin.

Under min mentala kollaps hade jag rasat i vikt, över 35 kilo på bara ett par månader, och viktminskningen hade givit mig gallsten. Efter första anfallet duggade de tätt, flera gånger i veckan. Oftast kunde jag hantera det med spasmofen som jag fick utskrivet, men ibland var det akuten som gällde.

Än en gång är den magiska gränsen 9 månader. Jag fick vänta nio månader på operation. Tack vare att jag fick vänta så länge blev operationen mycket mer omfattande än den hade behövt vara.

De täta gallstensanfallen hade orsakat ärrbildning i buken samt vävnadsdöd i levern, så en bit av levern var tvungen att tas bort. Operationen som skulle tagit två timmar tog i stället nästan tre gånger så lång tid.

Återhämtningen tog tid, och jag hade mycket ont. Men att för en gång skull ha fysiskt ont och veta att det blir bättre, var inte alls lika hårt att bära som den psykiska smärtan jag levt med.

Jag fortsatte att kämpa med terapin, och kom med babysteg en liten bit i taget närmare mitt mål - att må bra. Jag påstår inte att det var lätt, det är det svåraste jag någonsin gjort, men värt det.

Jag hade ingen direkt kontakt med mitt ex, han försökte ibland att skicka ett mail för att höra hur det var och jag svarade på hans frågor. Men inget mer än så. En månad passerade inna jag den sista januari fick ett meddelande på min telefon.

"Vi måste prata, kan jag ringa?"

Första tanken var "jaha, och vad är det nu då?" och en miljon olika scenarion spelades upp i mitt huvud. Men jag hade aldrig kunnat gissa det som hände sen.

Han ringde på kvällen, sa att han hade tänkt mycket under den här tiden som gått sedan nyårsafton. Han sa att han hade en nyckel till sitt hjärta som var min om jag fortfarande ville ha den. Än en gång tog det nio månader för mina problem att lösa sig, nio månader var vi ifrån varandra innnan vi båda äntligen insåg att vi var menade för varann.

Det tog tid.

Jag gick två timmar åt gången två dagar i veckan hos min psykolog, en underbar kvinna som inte var rädd att prova nya metoder. Vi provade oss fram tillsammans för att hitta vägar som funkade för just mig.

Vissa dagar, när allt var för tungt och jag inte orkade, så lät hon mig prata lite om allt möjligt. Kände av och styrde inte allt för mycket. Och det var precis det jag behövde.

Under denna jobbiga period hade jag och mitt ex, min stora kärlek, sporadisk kontakt. Jag ångrade mig bittert redan ögonblicket efter att jag stött bort honom, men för hans skull kunde jag inte ta det tillbaka. Inte medans jag var så trasig. Jag tyckte jag hade gjort honom tillräckligt illa redan, ville inte förstöra mer av hans liv.

När jag sen började må bättre så var han otroligt osäker, på mig, på oss, på allt. Han ville inte gå igenom samma smärta om igen, för jag hade gjort honom otroligt illa. Men hans osäkerhet i kombination med att han mer än gärna ville träffa mig gjorde väldigt ont. Han ville gärna ha den fysiska delen, men skyggade från resten.

Vi firade nyår tillsammans, det värsta nyåret någonsin.

Jag ställde ett ultimatum till honom, antingen så gav han mig en ärlig chans eller så bröt vi all kontakt. Det var allt för jobbigt att ha kontakt med honom så som läget var just då. Han valde det senare.

Han skjutsade hem mig. I hissen på väg up till mig lägenhet kollapsade jag och grät som ett barn, månader av uppdämd hjärtesorg (hade fokuserat på allt det andra onda) vällde plötsligt över mig och jag grät som ett barn. Gick och lade mig före åtta på kvällen.

Kände inte att jag hade någonting att fira.

Det skulle inte bli svårt för mig att genomföra mina planer. Under den tid jag kämpat för att få hjälp hade läkarna varit mer än villiga att häva på mig medicin på medicin. Har så här i efterhand när jag räknat kommit fram till att jag hade nio narkotikaklassade läkemedel hemma i mitt medicinskåp.

Både lugnande, sömntabletter, antidepressiva och ångestdämpande, allt för en oslagbar cocktail i "fel" ögonblick.

Jag hade under hela tiden jobbat på som vanligt, jobbet var en av de saker som höll mig flytande. Jag hade en kollega som jag pratade en del med, han visste att jag mådde dåligt och att jag hade det svårt. På fredagen, dagen innan dagen D, jobbade jag eftermiddag.

Min arbetskamrat anade att det var något som förrändrats, och tog mig med till företagshälsovården där han KRÄVDE att jag skulle få hjälp. Och först nu lyssnade läkaren, ganska precis nio månader efter att jag sökt hjälp första gången, äntligen.

Han räddade mitt liv.

I nio månader hade jag kämpat för att få hjälp men bara blivit bortviftad.

I nio månader hade jag sparkat och slagits.

I nio månader för mycket.

Jag blev inlagd, utredd, utskriven och fick börja gå hos psykolog.

Jag fick jobba hårt för att komma vidare, det var otroligt jobbigt att gräva i allting och låta saker som jag tryckt undan i det undermedvetna komma upp till ytan. Det gjorde ONT! Fruktansvärt ont.

Jag sa aldrig något till någon om allt som hänt mig. Satte upp en fasad, levde som den människa jag trodde alla förväntade sig att jag skulle vara.

Jag var snäll, duktig i skolan, flitig hemma och alltid gó och glad.

Ingen såg igenom min mask, ingen såg hur ont det gjorde.

Som jag nämnde i förra inlägget så fann jag kärleken.

Det är sant, jag fann en underbar människa som vågade möta mitt mörker. Vi gick på samma skola, och träffades egentligen av en ren slump. Han hade en skoluppgift att göra och frågade om jag ville hjälpa honom.

Från början var det tänkt som ett one night stand, men vi kom båda två på att vi tyckte om varandra mer än så.

Jag var inte lätt att leva med, jag skar mig och mådde dåligt, jag var svarsjuk och otroligt osäker i mig själv. Men han stog vid min sida, stöttade mig och ställde samtidigt krav. Han var den första jag började berätta saker för, den första jag vågade släppa innanför mitt törnesnår. Det är helt otroligt att han stog ut, att han orkade stå kvar när jag gång på gång försökte stöta bort honom.

Jag trodde att jag hanterade mina trauman rätt bra, jag fungerade till vardags, men en dag rann allt bara över. Jag krachade totalt.

Jag stötte bort mannen i mitt liv, ville skona honom från mig. Från den trasiga person jag var.

Jag sökte hjälp, men blev bortviftad som en irriterande liten fluga. Det märktes tydligt på första läkaren jag var till att han tyckte jag slösade bort hans tid, att jag inte var sjuk "på riktigt". Nu tog jag också steget och berättade för min familj om hur jag mådde, samt lite av vad det berodde på.

Alla blev mycket chockade, ingen hade anat något. Så bra hade jag spelat min roll. Min mor anklagade sig själv mycket, och än värre blev det då min bror också passade på att få en mental kollaps under denna period. Jag vet än i dag inte vad min brors problem beror på, men jag har mina misstankar.

Men hur som helst så fick jag inte den hjälp jag behövde. Jag fortsatte att söka läkare men fick bara milda lugnade medel. De ville behandla symptomen i stället för problemet i sig.

Jag skar mig varje dag i stort sett, och min mor skjutsade in mig till psykakuten massvis med gånger. Varje gång fick jag stora ord om att nu skulle jag få hjälp, de skulle minsann se till så jag fick komma till psykolog.

Inget hände, jag fick bara mer och mer mediciner. Jag kunde inte sova, trots att jag åt enorma mängder sömntabletter. Jag var totalt slut, alla mina resurcher var slut. Jag orkade inte mer.

Så jag skrev mina avskedsbrev, ett till var person som jag älskade.

På lördagen skulle det ske.

Under sista veckorna i nian träffade jag en kille från en närliggande stad. Han var snäll och omtänksam, behandlade mig som en prinsessa.

Han ville veta var jag var och vad jag gjorde, för han var ju rädd om mig, brydde sig om mig. Och han slog mig för att jag inte förstog hur mycket han tog hand om mig.

Nedan följer ett utdrag ur en novell jag skrivit om denna tid.

Prolog

Mäns våld mot kvinnor, ett ständigt aktuellt ämne. Just nu skrivs det väldigt mycket om ämnet i tidningarna, samt att andra medier tar upp det titt som tätt. Men trots att ämnet är så aktuellt så är det många som väljer att blunda för det. Kakel behandlar just detta ämne, hur livet kan te sig för offret i ett destruktivt förhållande. För i ett sådant förhållande är man inte längre pojk- och flickvän eller man och hustru, utan förövare och offer.

Detta är en sann berättelse om en liten del av mitt traumatiska liv. Orden har flödat, och därför kanske inte ordval och meningsuppbyggnad är den bästa, men det får du ha överseende med. Känsliga personer kanske ska tänka både två och tre gånger innan de läser vidare, just på grund av textens illa berörande innehåll. Allt övrigt är rent subjektivt, bara mina egna åsikter, tolkningar och observationer, jag har inga vetenskapliga belägg.

Jag är en helt vanlig tjej, som sett mycket av världens ondska. Att skriva ser jag som en del av min terapi, en del i min läkeprocess, som dessutom kanske kan hjälpa någon annan. Eller i all fall öppna ögonen på någon så de kan se hur en del kvinnor faktiskt behandlas. Vad som sker bakom stängda dörrar.

Våld och kärlek hör inte ihop, om det inte är i samförstånd av båda parter. Man ska inte ha sönder den person man påstår sig älska. Ingen människa kan någonsin äga en annan, en människa är ingen ägodel. Alla människor har lika värde, oavsett kön, ålder, vikt, längd, sexuell läggning, hudfärg eller någon annan variabel. Ingen är mer värd än någon annan. Så länge människor inte inser detta så kommer diskriminering och konflikter fortsätta att skapas.

Män som slår ser det oftast inte som om de gjort nått fel. De ber om ursäkt, och sen är allt bra. Ofta anser de också att de har rätt att göra så, mot "sin kvinna". När väl gränsen är korsad, när han burit hand på henne, så kommer den inte tillbaka. Gränsen över vad som är acceptabelt flyttas ständigt längre och längre framåt. Lyckligtvis lyckas de flesta kvinnor ta sig ur förhållandet innan de blivit ihjälslagna, men inte alla.

Alla mina systrar, bröder, mödrar och fäder, vi kan göra något åt det här. Vi kan bryta mönstret. Vi kan rädda våra döttrar från detta öde



Kakel

Vaknar med ansiktet pressat mot det kalla kaklet. Försöker fästa blicken på något men ögonen vill inte lyda. Tusen frågor snurrar runt i min hjärna. "Var är jag?" "Vad har jag gjort?" "Vad har hänt?" Det blixtrar i huvudet, jag vill kräkas. Försöker stryka bort en slinga av mitt hår från ansiktet men blir våt om handen. Rött. Blod. Jag har blod i ansiktet, blod i håret. Försöker desperat hitta var allt blod kommer ifrån, och hittar många tänkbara källor. Ett djupt jack i pannan, strax ovanför hårfästet, höger ögonbryn är spräckt och lika så underläppen. Höger kind ömmar och ögat är svullet. Letar i min dimmiga och avtrubbade hjärna efter ledtrådar till hur jag hamnat här i detta tillstånd.

Jag hade inte tvättat hans fotbollsstrumpor, och han skulle ha match. Det var därför han dunkat mitt huvud i handfatet, och sen när jag inte längre kunde stå, i väggen. Det var mitt straff för att jag varit så lat och senil. Mitt straff för att jag var så korkad. Det krävdes inte mycket längre för att få honom att explodera, det räckte med att jag såg på honom på "fel" sätt, eller att jag inte såg på honom alls. Alltid var det något jag gjorde fel. Något han var tvungen att straffa mig för. Och jag skulle vara tacksam, för att han stod ut med en så korkad tjej, för det är det inte många som skulle göra. Så jag skulle vara tacksam för att han straffade mig, och lärde mig "veta hut".

Jag brukade kunna se på honom när det är dax, när hans ögon blev sådär svarta och blodådran i hans panna började framträda. Hur han höll armarna tryckta hårt mot sidorna, knöt och öppnade nävarna. Som någon slags sjuk uppvärmning. Första slaget var alltid lite tvekande, men inte andra, tredje eller tjugonde. Han tyckte om att slå tills jag inte gjorde något som helst motstånd längre, utan badade i en pöl av mitt eget blod. Sen när jag ligger där, i dimmorna, så vill han ha mig. Han tar mig brutalt, och jag går sönder. Men det manar bara på honom ytterligare. Han grymtar ut sin klimax, reser sig, tar på sig byxorna och går därifrån. Lämnar mig blödande på golvet.

Han hade inte alltid varit så här. I början av vårat förhållande behandlade han mig som en drottning, var otroligt ömsint och lyhörd. Alla tyckte om honom. Jag träffade honom på en klassresa strax innan jag slutade nian, få en finlandsfärja av alla ställen. Först nu efteråt ser jag hur manipulativ och kontrollerande han egentligen var redan då, men som jag tolkade som omtanke. I början ville han bara ha koll på var jag var och med vem, men det trappades hela tiden upp, sakta men säkert. Det dröjde inte länge förens större delen av min fritid spenderades med honom, eftersom jag helt enkelt inte orkade med hans tjat.

Första gången han slog mig var när vi varit tillsammans fyra månader. Han hade varit på krogen med några vänner, och eftersom jag inte var 18 än då så stannade jag hemma hos honom och sov när de gick ut. Han var ursinnig när han kom hem, för någon där hade sagt att jag kysst någon annan (vilket förövrigt var en lögn). Han skrek en massa fula namn åt mig och jag blev självklart rädd. När jag försökte resa mig från sängen, och komma undan, knuffade han omkull mig. Vid andra försöket att resa mig spräckte han min läpp med hans hårt knutna näve. Efteråt grät han och sa att det aldrig skulle hända igen, att han älskade mig, och att jag måste förstå att han blev rädd att jag träffat någon annan. Och jag förstod. Och jag förlät. Om och om och om igen.

Jag satt kvar på golvet tills rummet slutat snurra runt om mig. Försökte resa mig, men benen vek sig och jag var tvungen att kräkas. Sitter kvar på golvet ett tag till innan jag gör att nytt försök. Reser mig upp, tar papper och blöter för att få bort det halvt fasttorkade blodet från golvet, väggen och handfatskanten. Sköljer sedan munnen med kallt vatten för att få bort järn och spy smaken ur munnen, men utan resultat. Smaken har bitit sig fast lika hårt som smärtan.

I detta ögonblick kände jag sån avsmak inför mig själv, inför att jag lät honom göra så om och om igen. Jag hatade mig själv för min svaghet. Hatade mig för att jag inte klarade av att lämna honom. Han hade sagt det många gånger, att om jag ens försökte så skulle han slå ihjäl mig, och jag tvekade inte en sekund på att han talade sanning. Han var en man som stod för sitt ord.
Min räddning kom efter nästan två år i formen av äkta kärlek. Jag gick och såg mig aldrig om. Han ringde några gånger och hotade mig, men gav tillslut upp och lät mig vara ifred. I dag ångrar jag bittert att jag inte gick tidigare, men jag visste inte att det kunde vara på något annat sätt.



Epilog

Varför stannade jag med en man som systematiskt misshandlade och våldtog mig? Det har jag frågat mig själv många gånger, och jag har faktiskt inget bra svar. På grund av ett sexuellt övergrepp i tidiga tonåren var jag så knäckt som person att jag inte förstod bättre, jag trodde inte jag förtjänade bättre. Jag var inte värd mer än så. Dessutom var han väldigt bra på att förstärka just den känslan, att jag var värdelös och skulle vara tacksam.

Hur kunde ingen märka något? Jag har alltid varit bra på att spela teater, hela mitt liv har varit en teater med mig själv i huvudrollen. Det har aldrig funnits någon som sett bortom den fasad som jag omsorgsfullt byggt upp. Men såg ingen märkena? Nej, ingen såg. Med täckstift, foundation och så vidare är det inte speciellt svårt att dölja. Dessutom har jag alltid haft fantastiskt läkkött, både på gott och ont. I allmänhet är min läk tid halverad jämfört hur det är i normala fall. Därför kan sår jag fått på fredagen vara helt läkta tills måndagen.

Om du känner någon i en liknande situation, eller själv är drabbad, så finns det hjälp. tjej- och kvinnojourerna i Sverige är väldigt bra på att ordna hjälp, både med polisanmälningar och skyddade boenden om det skulle behövas. Viktigast av allt är att ta sig ur det! För en man som slår kommer aldrig sluta, oavsett hur många gånger han lovar det, och det är inte offrets fel! Det finns många som vill, och kan hjälpa, men du måste själv ta första steget. Livet ska inte vara så.

Till dig som slår

Jag hoppas all helvetes olycka till dig. Att du får leva ett långt och outhärdligt plågsamt liv. Livstids fängelse med daglig tortyr vore allt för milt. Du lilla, lilla människa som ger dig på någon som är fysiskt svagare än du. Du fega människa som måste hävda dig via slag och sparkar. Det du gör kommer ALDRIG att rättfärdigas eller accepteras. Fick jag bestämma så skulle det vara skottpeng på sådana som du.

Mellanstadiet flöt förbi genom sparkar och slag, hårda ord och hånflin.

Min bästa vän, min hund som jag haft sedan jag var ett par år gammal blev tvungen att avlivas när jag gick i fyran. Han hade länge varit sjuk, och nu var det inte längre humant att låta honom leva vidare i sjukdom. Min enda vän försvann, och jag fick inte ens säga hejdå. Den enda jag kunde anförtro mig till fanns inte längre vid min sida. Och jag grät floder av sorg och vetskapen att från detta ögonblick skulle jag vara tvungen att bära allting ensam.

Fick också ett till syskon under denna period, och min största skräck var att denna nya människa skulle bli som mig. Men världen kan inte vara så grym så den gör samma misstag två gånger.

I högstadiet flyttade jag till en större skola, men inte blev det bättre för det. Fanns bara fler individer som kunde behandla mig som skräp.

Men så träffade jag någon, en kille i paralellklassen räckte ut en hand och snabbt var vi ett par.

Vi var ofta på fest, och det dracks MYCKET. Inget konstigt i det i mina ögon, jag var ju van vid supande.

En kväll drack, vi kan kalla honom Per, lite för mycket och ville att jag skulle följa med honom upp på hans väns rum för att vila lite. Sagt och gjort.

Men han hade andra planer. Han gjorde närmanden och ville att vi skulle ha sex, men jag ville inte. När jag försökte gå därifrån slet han ner mig på golvet, tog strypgrepp och våldtog mig sedan när jag tuppat av utav syrebristen.

Jag kommer inte ihåg så mycket under och efter våldtäkten, men jag minns allt blod, och hur ont det gjorde. Jag vet inte hur jag tog mig hem, men jag måste ha gått den dryga milen skogsväg, för jag vaknade hemma nästa dag.

Än en gång hade min tro på godheten sparkats och spottats på, än en gång levde jag med SKAMMEN. Jag sa aldrig något till någon, inte ens när Per skröt i skolan om vilket luder jag var. Vem skulle tro på mig?

Mitt mål i livet blev nu att få bra betyg så jag kunde komma ifrån orten, och jag lyckades rätt bra.

När jag började skolan upphörde övergreppen, men skadan var redan skedd.
Jag var annorlunda, trasig, skadat gods. Jag visste det, jag var väl medveten om att det var något som var fel med mig. Men som den bästa av skådespelerskor satte jag upp en oigenomtränglig fasad. Mitt liv var en pjäs utan början och utan slut med mig själv i huvudrollen.

I den lilla orten jag bodde så var man farlig om man inte var som alla andra. Jag som höll mig undan och helst gick för mig själv var således ett lätt offer för hårda ord. Och utanförskapet växte.

Hela skoltiden var en plåga. Jag hittade liksom aldrig min plats, passade inte in någonstans.