I mars var det fest med jobbet. Jag mådde inte hundra så jag drack just inget, och under kvällen fick jag bara mer och mer ont i magen. Gick hem rätt tidigt och lade mig för att försöke sova, men klockan tre hade jag så sjukt ont i min mage så jag ringde sjukvårdsrådgivningen.

Tipset jag fick av em första gången jag ringde var att ta en alvedon och försöka sova. Det hjälpte inte och jag fick bara mer och mer ont. Tillslut stog jag inte ut längre utan ringde min mor så hon fick skjutsa in mig till akuten.

Inne vid sjukhuset fick jag morfin, uuunderbart morfin.

Under min mentala kollaps hade jag rasat i vikt, över 35 kilo på bara ett par månader, och viktminskningen hade givit mig gallsten. Efter första anfallet duggade de tätt, flera gånger i veckan. Oftast kunde jag hantera det med spasmofen som jag fick utskrivet, men ibland var det akuten som gällde.

Än en gång är den magiska gränsen 9 månader. Jag fick vänta nio månader på operation. Tack vare att jag fick vänta så länge blev operationen mycket mer omfattande än den hade behövt vara.

De täta gallstensanfallen hade orsakat ärrbildning i buken samt vävnadsdöd i levern, så en bit av levern var tvungen att tas bort. Operationen som skulle tagit två timmar tog i stället nästan tre gånger så lång tid.

Återhämtningen tog tid, och jag hade mycket ont. Men att för en gång skull ha fysiskt ont och veta att det blir bättre, var inte alls lika hårt att bära som den psykiska smärtan jag levt med.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Jag fortsatte att kämpa med terapin, och kom med babysteg en liten bit i taget närmare mitt mål - att må bra. Jag påstår inte att det var lätt, det är det svåraste jag någonsin gjort, men värt det.   Jag hade ingen direkt kontakt med mitt ex, han f...

  Det tog tid. Jag gick två timmar åt gången två dagar i veckan hos min psykolog, en underbar kvinna som inte var rädd att prova nya metoder. Vi provade oss fram tillsammans för att hitta vägar som funkade för just mig. Vissa dagar, när allt var för ...

  Det skulle inte bli svårt för mig att genomföra mina planer. Under den tid jag kämpat för att få hjälp hade läkarna varit mer än villiga att häva på mig medicin på medicin. Har så här i efterhand när jag räknat kommit fram till att jag hade nio nar...

  Jag sa aldrig något till någon om allt som hänt mig. Satte upp en fasad, levde som den människa jag trodde alla förväntade sig att jag skulle vara. Jag var snäll, duktig i skolan, flitig hemma och alltid gó och glad. Ingen såg igenom min mask, inge...

  Under sista veckorna i nian träffade jag en kille från en närliggande stad. Han var snäll och omtänksam, behandlade mig som en prinsessa. Han ville veta var jag var och vad jag gjorde, för han var ju rädd om mig, brydde sig om mig. Och han slog mi...