När jag började skolan upphörde övergreppen, men skadan var redan skedd.
Jag var annorlunda, trasig, skadat gods. Jag visste det, jag var väl medveten om att det var något som var fel med mig. Men som den bästa av skådespelerskor satte jag upp en oigenomtränglig fasad. Mitt liv var en pjäs utan början och utan slut med mig själv i huvudrollen.

I den lilla orten jag bodde så var man farlig om man inte var som alla andra. Jag som höll mig undan och helst gick för mig själv var således ett lätt offer för hårda ord. Och utanförskapet växte.

Hela skoltiden var en plåga. Jag hittade liksom aldrig min plats, passade inte in någonstans.

Jag föddes i början av åttiotalet, året då det snöade i juni.

Kanske var det ett tecken, en förnimmelse om att min sommar skulle vara fylld av kyla.

Mina föräldrar var unga, och när jag kom som nummer två i barnaskaran blev kanske ansvaret för tungt för min far att bära på sina axlar. Så han tog alkoholen til hjälp för att orka med.

Minst varje helg, och väldigt ofta vardagar, var det fest hemma i vår lägenhet. Den lilla tvåan kokade över av folk, spritlukten och cigarettröken låg tung i de få rum vi fyra delade.

Mina föräldrar hade inte det bästa umgänget, och en av min fars vänner var väldigt förtjust i barn, sjukligt förtjust i barn. I ett enda andetag skrev han skuld i mitt bröst, och fyllde min själ med svart stinkande sörja. Fem år gammal tappade jag tron på människans godhet. Ett barn ska aldrig behöva genomleva något sådant.

Hans egoism kostade ett barn.