Mellanstadiet flöt förbi genom sparkar och slag, hårda ord och hånflin.

Min bästa vän, min hund som jag haft sedan jag var ett par år gammal blev tvungen att avlivas när jag gick i fyran. Han hade länge varit sjuk, och nu var det inte längre humant att låta honom leva vidare i sjukdom. Min enda vän försvann, och jag fick inte ens säga hejdå. Den enda jag kunde anförtro mig till fanns inte längre vid min sida. Och jag grät floder av sorg och vetskapen att från detta ögonblick skulle jag vara tvungen att bära allting ensam.

Fick också ett till syskon under denna period, och min största skräck var att denna nya människa skulle bli som mig. Men världen kan inte vara så grym så den gör samma misstag två gånger.

I högstadiet flyttade jag till en större skola, men inte blev det bättre för det. Fanns bara fler individer som kunde behandla mig som skräp.

Men så träffade jag någon, en kille i paralellklassen räckte ut en hand och snabbt var vi ett par.

Vi var ofta på fest, och det dracks MYCKET. Inget konstigt i det i mina ögon, jag var ju van vid supande.

En kväll drack, vi kan kalla honom Per, lite för mycket och ville att jag skulle följa med honom upp på hans väns rum för att vila lite. Sagt och gjort.

Men han hade andra planer. Han gjorde närmanden och ville att vi skulle ha sex, men jag ville inte. När jag försökte gå därifrån slet han ner mig på golvet, tog strypgrepp och våldtog mig sedan när jag tuppat av utav syrebristen.

Jag kommer inte ihåg så mycket under och efter våldtäkten, men jag minns allt blod, och hur ont det gjorde. Jag vet inte hur jag tog mig hem, men jag måste ha gått den dryga milen skogsväg, för jag vaknade hemma nästa dag.

Än en gång hade min tro på godheten sparkats och spottats på, än en gång levde jag med SKAMMEN. Jag sa aldrig något till någon, inte ens när Per skröt i skolan om vilket luder jag var. Vem skulle tro på mig?

Mitt mål i livet blev nu att få bra betyg så jag kunde komma ifrån orten, och jag lyckades rätt bra.