I mars var det fest med jobbet. Jag mådde inte hundra så jag drack just inget, och under kvällen fick jag bara mer och mer ont i magen. Gick hem rätt tidigt och lade mig för att försöke sova, men klockan tre hade jag så sjukt ont i min mage så jag ringde sjukvårdsrådgivningen.

Tipset jag fick av em första gången jag ringde var att ta en alvedon och försöka sova. Det hjälpte inte och jag fick bara mer och mer ont. Tillslut stog jag inte ut längre utan ringde min mor så hon fick skjutsa in mig till akuten.

Inne vid sjukhuset fick jag morfin, uuunderbart morfin.

Under min mentala kollaps hade jag rasat i vikt, över 35 kilo på bara ett par månader, och viktminskningen hade givit mig gallsten. Efter första anfallet duggade de tätt, flera gånger i veckan. Oftast kunde jag hantera det med spasmofen som jag fick utskrivet, men ibland var det akuten som gällde.

Än en gång är den magiska gränsen 9 månader. Jag fick vänta nio månader på operation. Tack vare att jag fick vänta så länge blev operationen mycket mer omfattande än den hade behövt vara.

De täta gallstensanfallen hade orsakat ärrbildning i buken samt vävnadsdöd i levern, så en bit av levern var tvungen att tas bort. Operationen som skulle tagit två timmar tog i stället nästan tre gånger så lång tid.

Återhämtningen tog tid, och jag hade mycket ont. Men att för en gång skull ha fysiskt ont och veta att det blir bättre, var inte alls lika hårt att bära som den psykiska smärtan jag levt med.

Jag fortsatte att kämpa med terapin, och kom med babysteg en liten bit i taget närmare mitt mål - att må bra. Jag påstår inte att det var lätt, det är det svåraste jag någonsin gjort, men värt det.

Jag hade ingen direkt kontakt med mitt ex, han försökte ibland att skicka ett mail för att höra hur det var och jag svarade på hans frågor. Men inget mer än så. En månad passerade inna jag den sista januari fick ett meddelande på min telefon.

"Vi måste prata, kan jag ringa?"

Första tanken var "jaha, och vad är det nu då?" och en miljon olika scenarion spelades upp i mitt huvud. Men jag hade aldrig kunnat gissa det som hände sen.

Han ringde på kvällen, sa att han hade tänkt mycket under den här tiden som gått sedan nyårsafton. Han sa att han hade en nyckel till sitt hjärta som var min om jag fortfarande ville ha den. Än en gång tog det nio månader för mina problem att lösa sig, nio månader var vi ifrån varandra innnan vi båda äntligen insåg att vi var menade för varann.