Jag föddes i början av åttiotalet, året då det snöade i juni.

Kanske var det ett tecken, en förnimmelse om att min sommar skulle vara fylld av kyla.

Mina föräldrar var unga, och när jag kom som nummer två i barnaskaran blev kanske ansvaret för tungt för min far att bära på sina axlar. Så han tog alkoholen til hjälp för att orka med.

Minst varje helg, och väldigt ofta vardagar, var det fest hemma i vår lägenhet. Den lilla tvåan kokade över av folk, spritlukten och cigarettröken låg tung i de få rum vi fyra delade.

Mina föräldrar hade inte det bästa umgänget, och en av min fars vänner var väldigt förtjust i barn, sjukligt förtjust i barn. I ett enda andetag skrev han skuld i mitt bröst, och fyllde min själ med svart stinkande sörja. Fem år gammal tappade jag tron på människans godhet. Ett barn ska aldrig behöva genomleva något sådant.

Hans egoism kostade ett barn.

Jag är en av alla dem som inte velat leva,

Som förirrat sig i det inre mörkret.

Jag är en av alla dem som kommit ut på andra sidan,

Som överlevt.

Jag har alltid mått dåligt, så länge jag kan minnas. Det var mitt normaltillstånd.
Ett övergrepp i tidiga småbarnsåldern formade hela mitt liv, utan att jag ens var medveten om det.

Det här är min historia